Att känna sig ensam...

... i ett hus med andra. Det är en underlig känsla. Och jag vet inte ens om det är ensamhet jag känner, kanske det bara är tomhet. Jobbigt är det i alla fall. Så jävla jobbigt att jag vill slita mig i håret och falla ihop i en pöl på golvet. I en pöl av krokodiltårar av saknad och längtan. 

Jag och Henrik har inte ens varit ifrån varandra i en vecka och jag känner mig såhär, redan. En jävla vecka. Som känns som en jävla månad, eller ett helt jävla år. Jag visste att vår särbosituation skulle bli jobbig, men såhär jobbig? Nej. Jag trodde vi skulle kunna sköta det snyggt ändå. Rättare sagt: jag trodde att jag skulle fixa det betydligt bättre än vad jag gör. 

Vi har varit tillsammans i sex år. Vi har bott tillsammans sedan dess att jag var 19 och Henrik 21. Nu är vi 23 (snart!) och 25, särbos på två helt skilda platser i Sverige. Värst av allt är att inte veta när vi återigen kommer få bo under samma tak. Det enda vi vet är att vi längtar till den dag då vi får ha vårt liv igen. Jag saknar det så det gör ont i hela mig när jag tänker på det. Ibland svävar tankarna till den tid då vi bodde i vår allra första, egna, lägenhet på Storgatan i Katrineholm. Jag kommer ihåg hur jävla överlyckliga vi var över att ha hittat en sådan fin lägenhet, i ett gammalt hus av historiskt värde som kom att betyda så väldigt mycket. 

Min dröm är att kunna köpa det där huset i framtiden. En dröm är vad det är, däremot inte speciellt troligt. Men att ha den drömmen betyder mycket för mig och den håller humöret uppe även när det känns botten. 

Jag saknar dig älskling. En månad kvar. En månad som alltså kommer kännas som fyra år. Låt det gå snabbare än så.