11 oktober 2015

Helvetesmånad.

Jag har tänkt typ varje dag att jag skall skriva här, i min blogg, som tydligen fortfarande finns kvar. Varje dag, I swear. Men vet ni? Jag har helt enkelt inte haft tid. Inte ens haft tid att ägna fem minuter om dagen till lilla bloggen. Man skulle kunna säga att jag precis har lämnat en riktig jävla skitmånad bakom mig. En månad som jag allvarligt talat trodde skulle bli the end of it. Finito. Åt-helvete-med-allt-månad. Jag har slagits med känslor som var okända, som jag inte ens visste existerade. För första gången sedan jag kom hit till ön och började plugga tänkte jag: 

”är det värt det? Skall jag kanske skita i allt? Bara packa ihop och dra?”. 

Det är en jävligt underlig känsla, och den skrämmer mig. Som fan. För den är inte jag, egentligen. Det är jag under gymnasiet, det är jag under mina studier på vuxenskolan, det är jag innan Gotland och utbildningen här. Då gav jag alltid upp. Och jag hade typ glömt bort hur det kändes, på riktigt. September var den mest intensiva månad jag varit med om med urpackning av lägenhet, flyttstädning, resa hem till Katrineholm inte bara EN gång, utan TVÅ, en kurs som för mig kändes helt omöjlig att greppa och så en salstentamen på det. En salstentamen, världens absolut sämsta sätt att lära sig någonting på. S-ä-m-s-t! OCH, vet ni, vi lägger på en TRE veckor lång förkylning på det, because why not?

Någonting som har varit förbannat jävla svårt under denna tid har varit att hålla den positiva andan uppe. Ja, låt oss säga omöjligt. Jag har säkert varit världens sämsta vän, fästmö, dotter, syster, student… Sämst. Så samtidigt som jag tampas med alla dessa tusentals saker som MÅSTE göras, som MÅSTE bli bra, skall jag tampas med det dåliga samvetet över att jag helt enkelt inte orkar vara glad, att jag inte orkar festa, att jag inte orkar göra alla de där tusen grejerna som alla andra gör. DET är jobbigt. Jag har grinat helt utan anledning, bara suttit på toaletten och låtit skiten komma, i tystnad för att ingen annan skall märka. Jag har varit gnällig, förbannad, ledsen, lättirriterad… jag har varit ett riktigt jävla vrak!

Först nu, typ en vecka senare (visserligen med ytterligare en förkylning), börjar jag känna mig som jag igen. Och det är så skönt. Så, nu vet ni åtminstone varför jag har varit så frånvarande. Förhoppningsvis skall oktober bli en normal månad utan alla dessa känslostormar, för nu orkar jag faktiskt inte med mer negativ energi. Och jag HATAR ännu mer att vara den som sänder ut den, jag kan liksom fly från andra som utstrålar negativ energi men ännu har jag inte kommit på något sätt att fly från mig själv.


That’s that!