Men så på väg hem går jag förbi en park som alltid känns så väldigt mörk. Sjukhusparken. Hade det varit dagtid hade jag gått igenom parken istället för förbi, men ingen vettig människa går ensam där igenom efter mörkrets infall. Jag tittar i alla fall bort mot parken och ser att en mansgestalt står under en gatlykta, han är vänd åt mitt håll och jag känner att han ser på mig. Plötsligt hoppar han över staketet mellan sandlådan och gångbanan och börjar gå. Jag blir ju såklart livrädd. Här har en person stått helt stilla till dess att han fått syn på mig, plötsligt börjar han gå emot mig. Paniken är total och jag snabbar på mina steg. Jag ser mot honom och han stirrar fortfarande. Tittar dit en tredje gång och ser att han går åt motsatt håll. Andas ut lite. Plötsligt kommer en kille på andra sidan vägen, nedbylsad i jackluva och hoodieluva, så jag kan inte se hans ansikte. Han stannar till liksom, som om han skall ta sats och faktiskt göra någonting. Så jag börjar gå ännu jävla snabbare. Småspringer nästan. Klumpen i halsen och känslan av panik och obehag följer med mig hela vägen hem och först när jag befinner mig på trappan här kan jag slappna av någorlunda.
Egentligen vet jag ju att dessa människor inte alls ville mig någonting illa. Ifall de hade velat det så hade de ju faktiskt gjort någonting. En ensam tjej är inte speciellt svår att brotta ned. I alla fall så hatar jag att gå ensam i mörkret, det är verkligen det värsta som finns. På riktigt: det värsta som finns. Att mina fötter inte var blodiga efter den promenaden i Converse förvånar mig. Och Henke kommer nog inte bli allt för glad imorgon när han får reda på att jag gick ensam...
Aldrig mer. Det är ett som är säkert. Aldrig mer ensam i mörkret. Godnatt.
Haha faaan vad skönt att jag inte är ensam med denna paranoia! Jag tycker det är sjukt jobbigt att gå ensam när det är mörkt och speciellt när det är kväll på riktigt... det gör jag tyvärr väldigt ofta och ja, jag får typ en hjärtattack så fort jag ser någon! ugh ugh!
SvaraRadera