Har haft en superfin påskhelg med start i torsdags då Henke äntligen kom hem. Omkring fyra i eftermiddags åkte han hem och jag känner mig återigen tom. Fruktansvärt jobbigt, skulle helst av allt bara vilja lägga mig i sängen och grina. Har haft den där klumpen i halsen hela dagen men jag skall ju alltid verka så stark... Vilket jag hatar med mig själv. Varför liksom? Jag grinar sönder till filmer helt öppet men jag kan aldrig bara grina ut när någonting är psykiskt påfrestande. Förstår verkligen inte.
Nu sitter jag bara och längtar till jag får åka över till Gotland, vilket jag inte tänker vänta länge med. Jag ska dit i veckan. Det bara är så. Just nu vill jag bara spy på vår boendesituation. Det är fan inte meningen att vi skall sitta på så två skilda platser i Sverige! Det gör så jävla, jävla ont och det är så jävla, jävla jobbigt! Visst, jag börjar "vänja mig" (om det nu ens är möjligt?) men det är i alla fall sjukt påfrestande. I början var det givetvis som värst, nu är det jobbigt istället för skitjobbigt...
Vissa stunder suger livet. Tur att de bra stunderna är fler än de dåliga. Just nu känns allt bara skit.
Emobruden.se, kanske borde fixa ny blogg... Sorry för gnälligt, känslosamt och tråkigt inlägg. Får försöka komma på någonting roligt att skriva om när saker och ting känns bättre. Till dess: puss på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar