... är att jag skall flytta till Visby och bli utbildad arkeolog. I fredags var det äntligen dags för antagningsbeskedet att komma. Jag loggade in, kollade en stund på skärmen och skrek rätt ut (ungefär tio sekunder senare) "JAG KOM IN, JAG KOM FAN IN!" Nollställd i fem sekunder. Stirrade rakt ut i intet och bara... Var. Sedan började jag skaka. Och sen kom tårarna mot Henriks axel. En blandning av sött och salt. Av ren chock och lättnad. Lugnade ner mig. Ringde mamma. Och så grät och skrattade vi om vartannat.
Någonting annat vore ärligt talat konstigt efter alla dessa jävla år som jag kämpat. Kämpat med betyg, distansförhållande och, framförallt, mig själv. Alla timmar som känts hopplösa. Alla jävla stunder då jag tagit bergochdalbanan mellan himmel och jord, mellan hopp och förtvivlan. Då jag velat kasta bort allt som jag har kämpat för, för att i nästa stund slita hårdare än någonsin. Jag ville fram, och fram har jag kommit! Jag har nått delmål numero uno!
Ni kan tro att det känns konstigt det här. I augusti kommer jag ha en egen lägenhet. På Gotland, i Visby! Jag kommer kunna stampa in hos Henrik precis när jag vill, och han hos mig. Hänga med alla underbara människor som jag fått äran att lära känna. Träffa nya människor, skapa nya vänrelationer. Gå på Munken och strosa i hamnen. Precis när jag vill. Jag ska bli arkeolog. Någonting som för bara några år sedan var otänkbart eller rent av omöjligt, är idag min verklighet. Min framtid.
Jag har nog inte fattat allt det här än. Jag vet bara att jag är väldigt jävla jättelycklig och förväntansfull inför allt det här. Fan vad jag längtar så hjärtat värker! Det är inte ofta man längtar efter att sommaren skall ta slut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar