Detta är två av de senaste dagarnas rubriker som rör Katrineholm. Utöver detta skedde i lördags ett knivrån och natten till måndag blev en 20 år gammal tjej mördad i en trappuppgång. Det här är inte det Katrineholm som jag är uppvuxen i.
Katrineholm för mig är min barndoms lyckliga stad. En trygg plats där man kunde känna sig säker även efter det att mörkret föll på. Där man kunde springa runt med en bästa vän mitt i natten och liksom inte behöva bry sig eller vara orolig för att bli skadad eller se någonting obehagligt. I denna stad har jag de allra flesta av mina förvarade, mest speciella minnen. Här växte jag upp, här idrottade jag, här träffade jag mitt livs kärlek, här formades drömmar. Här firades studenten i ett underbart rus tillsammans med underbara klasskamrater. Här finns dagar som jag alltid kommer minnas. Här ville man helt enkelt vara. Leva. Det var trygghet. Det var skratt. Det var lycka. Det var frihet!
Idag? Jag känner bara sorg. En enorm sorg. För Katrineholm förändras och då menar jag inte till det bättre. Idag är jag ledsen. Väldigt ledsen. Jag saknar min barndoms lyckliga stad. Väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar