Jag är otroligt tacksam för att jag har fått möjligheten att studera på distans. Jag tänker göra allt i min värld för att klara kurserna. Det tänker jag verkligen. Men fyfan så svårt det är när motivationen ligger på minus. Jag befinner mig verkligen vid min yttersta gräns just nu. Jag vill bara gråta.
Det är så fel. Det är bara så in åt helvetes åt skogen fel att jag och Henrik tvingas leva åtskilda. Det är mitt eget fel. Jag var en idiot under gymnasiet and look where that got me. Men vad fan vet man när man är 16?! Vad fan vet man om livet när man är 20?! Om någon hade sagt till mig att jag inte skulle få leva med mitt livs kärlek, inte leva MITT liv, när jag var 24 hade jag lagt i turbon och gjort allt i min värld för att fixa gymnasietiden.
Men det gjorde jag inte. För jag fattade inte. Jag visste inte. Hur jävligt det skulle bli. Hur liten man kan känna sig. Att trygghet inte är någon självklarhet. Att livet inte gör sig självt. Att det inte strömmar på som en livlig flod. Jag visste ingenting.
Fattade ingenting.
Och idag är jag bara ett enda tomt skal. Orkar knappt tänka. Har känt mig mer eller mindre handlingsförlamad sedan Henrik åkte till ön igår morse. Det är en relativt ny känsla, men jag antar att det är en känsla som når en människa som helt enkelt har fått nog. Sov hela dagen igår. Bara sov, sov, sov. Jag är en väldigt glad och positiv människa annars. Försöker alltid muntra upp mig själv och andra. Det har aldrig handlat om att hålla skenet uppe, det är bara sådan jag är. Men nu orkar jag inte ens försöka hålla skenet uppe. Jag orkar inte vara glad. Orkar knappt ens le. Orkar inte prata av rädsla för att börja gråta, för det är vad jag känner mest rent fysiskt: gråten som puttar på i halsen.
Måste fixa mina kurser. Måste fixa högskoleprovet. Måste komma in på högskolan. Måste härifrån. Måste leva med kärleken. Tryggheten. Mitt allt.
Just nu orkar jag inte mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar