3 oktober 2014

Alla förtjänar en vän.

Jag har massor av tankar i huvudet just nu. De flödar. Och ändå har jag skitsvårt att få ned dem "på papper", svårt att sätta ord på allt jag känner, tänker och är just nu. Jag har ett virrvarr av känslor i kroppen. Glad, ledsen, frustrerad, uppgiven, lycklig, tacksam, exalterad, förbannad... det tar aldrig slut.

Jag är glad för att jag har så många fina vänner här, så mycket att gå upp på morgonen för. Så mycket att lägga ned energi på och samtidigt veta att jag kommer få minst lika mycket tillbaka. Skönt att ha människor kring sig som frågar "hur är det med dig?" för att de faktiskt bryr sig, snarare än för att ha det gjort. Det är vänskap, i dess bästa, mest genuina form. Ingen falskhet, inget spel, inget skitsnack, inget ogillande. Bara kärlek och lycka. 

Så glad över att slippa den del av mitt liv som fick mig att må dåligt. Den där delen när jag umgicks med människor som utstrålade negativ energi, som riktigt sög musten ur mig. Det värsta är nog att jag lät det ske. Att jag aldrig talade vett med mig själv utan bara lät det gå sin gilla gång och tog skiten. Hur jag lät folk se ned på mig eller kasta ur sig "fan vad ful du är", fastän de alltid sa att det var på skoj. Vänner som försöker dominera en, de är inte vänner. De är smuts, skit under naglarna, sådant man skall sopa under mattan. Göra sig av med. 

Men så tänker man inte, för man är rädd för att bli ensam. Och ensamhet är det mest smärtsamma som finns. Ensamhet är en känsla som kan uppstå i ett rum som är fullt med människor. Uppstår den i detta rum, då vet man att de som befinner sig där inte är någonting att ha. Vet inte hur många gånger jag fått uppleva just detta, ändå har jag aldrig vågat släppa taget. 

Men idag vet jag bättre. Idag vet jag vad som får mig att må bra, vilka jag skall umgås med och vilka jag skall släppa. Man lär sig en hel jävla del genom att umgås med "fel" folk. Inte bara om andra, utan även om sig själv. Jag personligen har blivit mycket mer aktsam. Tänker efter innan jag släpper in människor i mitt liv, tänker en extra gång innan jag kallar någon för "vän". För alla förtjänar inte det, de där små människorna som tror att de kan slå på andra utan att karma kommer och kysser dem i arslet. 

De där människorna som tror att de är så jävla stora och mäktiga, men egentligen är så sjukt jävla ensamma. Dem tycker jag på riktigt synd om. Jag vill ge en kram, en axel att luta sig mot när livet känns tufft. Innerst inne vet jag att dessa människor inte är elaka, inte vill illa. De är bara osäkra i sig själva och de ger tydligt uttryck för det genom sitt beteende. De har plats i någons liv, men inte i mitt. 

Alla förtjänar en vän. Ingen förtjänar att vara ensam. Alla förtjänar kärlek. Samtidigt, det tar kraft, tid, engagemang och en jävla massa respekt för att förtjäna någon annans. Riktig vänskap växer inte på träd, och den serveras heller inte på silverfat. 

Kram på er! 


2 kommentarer:

  1. Word!

    Vänner är något extra speciellt. Alltså true vänskap. En kompis att kunna fnissa med, tokgarva med tills magen gör ont, gråta med, bli arg med.. att ha en partner är en sak, men en äkta vän är något alldeles magiskt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant som det är sagt! Alla behöver en (eller fler) äkta vänner. Det mår man OTROLIGT jävla bra av! Ända in i själen. :)

      Radera