"Nu mår man", så avslutade jag mitt förra inlägg. Ja, nu mår man, tammefan! MAN MÅR SKIT! En vanlig åkomma efter flera veckor av stress verkar vara förkylning. Det hela började med en vagel i vänster öga på båten i tisdags. Onsdagen kändes lugn, förutom den totala smärtan i ögat förstås. Torsdagen, jag började känna mig så in åt helvetes konstig. Ont i hela kroppen, yr i skallen och så tunga axlar att inte ens smärtstillande hjälpte för att dämpa det värsta. Trodde jag skulle slå ihop.
Fredag. Pang, boom, krasch... Vaknar med en hals lika tjock som inlandsisen. "Tusen nålar" i halsen så fort lite saliv ville leta sig ned. Fredagen kilar iväg, mår helt okej under dagen jämfört med nära-döden-upplevelsen när jag vaknade. Ipren och Strepsils is the shit!
Lördag. Snor. Snor. Snor. Snor i fan litermängder! Smärtan i halsen har heller inte försvunnit. Den sitter där den var igår och den verkar inte vilja ge med sig heller. Annars brukar halsontet försvinna med snoret liksom. Men nej. Not this time.
Så, jag mår som en påse hundskit! Å andra sidan är jag inte speciellt förvånad. Har haft värk i kroppen i säkerligen två veckor och under denna tid har säkerligen tio pers i klassen varit sjuka. Det hade varit konstigt om jag faktiskt kommit undan. Är dock rätt fascinerad över kroppens "överlevnadsinstinkt", eller vad man skall kalla det. Det är precis som om förkylningen väntat på "rätt tidpunkt", alltså att stressen liksom varit ett hinder för förkylningen att bryta ut eftersom jag inte har haft tid att bli sjuk. Underligt!
Ser INTE fram emot tåg, båtbuss, båt och taxi imorgon. Inte det minsta faktiskt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar