Vad fan vore livet utan vänner? Jag tycker så synd om de stackare som valt att överge sina vänner för en partner eller liknande. Som stänger in sig och lever med en enda människa. Jag förstår det bara inte, ändå har jag säkerligen gjort detsamma själv som tonåring men aldrig mer. Jag behöver mina fina vänner precis lika mycket som jag behöver luften jag andas! Utan dem hade jag varit nada. En människa som kan stå, gå, ligga och sitta, men som inte kan andas sådär fjäderlätt. Som bara finns liksom.
Jag tänker ofta på hur otroligt lyckligt lottad jag är som har mina fina vänner. De är egentligen inte speciellt många men varenda en av dem är äkta vänner. Vänner som intresserar sig, som uppskattar mig, som bryr sig och är beredd att ge såväl som ta. Vänner som inte klankar ned på mina beslut eller hånar mina åsikter. Vänner som jag kan föra en diskussion med på en riktigt bra nivå där ingen blir ledsen eller känner sig utsatt. Vänner man kan diskutera livet med. Det är härligt och jag älskar varenda en av er! Ni är guld värda allihop och jag skulle inte byta ut er mot NÅGONTING! <3
Göteborg och min saknade, älskade och efterlängtade Fanny den 26:e juli. Som jag l-ä-n-g-t-a-r! Världens finaste tjej och hon är min. Det är helt fantastiskt! Det har gått över två år sedan vi sågs sist, men så är det med vänner som beslutat sig för att hålla ihop; vi behöver inte höras varje dag, det kan ta veckor mellan samtalen, år mellan våra möten, men vi älskar varandra och vet att vi alltid kommer finnas där. Det är så jävla skönt, att bara veta och vara så säker, att inte behöva oroa sig. Åh, nu vill jag iväg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar