Go Benny go!

Jag hamnade av en slump framför Skavlan nu ikväll (älskar Skavlan, bland det bästa SVT gjort) och ikväll var Benny Andersson en av gästerna. Han pratade om feminism och sa följande: 

"Det tycks råda någon slags osäkerhet och förvirring när det gäller begreppet feminism, men för mig betyder det att: om man är medveten om dom strukturella orättvisor som råder mellan könen och inte accepterar det utan faktiskt försöker göra någonting åt situationen då är man feminist" 

Precis! Preciiiiiiis! Så, kan vi komma överens om detta nu?

God kväll på er! <3 p="">

Länge leve mensen!

Ni som läser min blogg och känner mig vet att feminism är någonting jag brinner för, därför blir jag lika glad varje gång ett känt namn vågar ta upp kampen. Kampen för feminism mot sexism för det natutliga, skulle man kunna säga i detta fall. 

På tapeten idag är Zara Larsson, en tjej som jag faktiskt inte känner till så väl. Har lyssnat en del på hennes musik, men aldrig brytt mig om att göra någon större djupdykning i vem hon är. Ikväll snubblade jag över ett av hennes blogginlägg på Facebook. Det kan ni läsa HÄR! Det Zara tar upp är någonting jag tror att vi alla funderat på någon gång; varför kvinnan som sexobjekt är okej medan hennes biologiska, alltså fullt naturliga, egenskaper definieras som äckliga och (shocking enough) onaturliga. Sådant som, tyvärr, inte får plats någonstans. Någonting som är "fult" att visa och prata om.

Detta är helt oförståeligt. Och oroande. Jag är inte mamma själv men detta får mig att fundera på hurdant man ställer sig till detta som förälder. Jag vet att när jag var nio år gammal och fick uppleva min första mens hade jag gärna haft lite förkunskaper för det var bland det absolut värsta jag varit med om. Min mamma är världens bästa mamma (love you!) men jag fick aldrig höra talas om mens innan den kom som ett brev på posten. Som jag trodde var onaturlig, som inte var en del av mig, som jag var helt säker på var mitt dödsbesked. Jag vet inte om mamma helt enkelt inte hann eftersom min mens var så fruktansvärt tidig. Mens var någonting jag kom i kontakt med rent teoretiskt först på högstadiet under sexualkunskapen. Barn kommer för tusan i kontakt med sex (via filmer, reklam, TV, internet etc) innan de ens hinner få sin första mens, innan de hinner förstå vad en erektion är! Skall det behöva vara så? 

Det är rent av tragiskt att våra biologiska faser, för tjejer såväl som för killar, skall behöva innebära så mycket tabu. Att man inte skall få tala öppet om det. Att Zaras bild togs bort är verkligen pisstråkigt, för vad sänder det ut för signaler till tjejer som upplever sin första mens? Eller sin hundrade, för den delen, det spelar ingen roll. Mens är mens är  mens. Så har det varit i alla tider och så kommer det alltid vara! Det är ingenting man skall behöva skämmas för eller känna sig äcklad av. Det skall vara lika naturligt som att vi har öronvax och är snoriga av bara satan när vi är förkylda! Någonting JAG knappast tyckte när jag var yngre, för mens var ju "sååå äckligt"...

Nej, vet ni vad! Länge leve mensen! Länge leve evolutionen som gjorde oss till de vi är idag. Med mens, armsvett, handsvett, tuttsvett, snor, öronvax och erektioner! Länge leve människan, helt enkelt. :)

Alla förtjänar en vän.

Jag har massor av tankar i huvudet just nu. De flödar. Och ändå har jag skitsvårt att få ned dem "på papper", svårt att sätta ord på allt jag känner, tänker och är just nu. Jag har ett virrvarr av känslor i kroppen. Glad, ledsen, frustrerad, uppgiven, lycklig, tacksam, exalterad, förbannad... det tar aldrig slut.

Jag är glad för att jag har så många fina vänner här, så mycket att gå upp på morgonen för. Så mycket att lägga ned energi på och samtidigt veta att jag kommer få minst lika mycket tillbaka. Skönt att ha människor kring sig som frågar "hur är det med dig?" för att de faktiskt bryr sig, snarare än för att ha det gjort. Det är vänskap, i dess bästa, mest genuina form. Ingen falskhet, inget spel, inget skitsnack, inget ogillande. Bara kärlek och lycka. 

Så glad över att slippa den del av mitt liv som fick mig att må dåligt. Den där delen när jag umgicks med människor som utstrålade negativ energi, som riktigt sög musten ur mig. Det värsta är nog att jag lät det ske. Att jag aldrig talade vett med mig själv utan bara lät det gå sin gilla gång och tog skiten. Hur jag lät folk se ned på mig eller kasta ur sig "fan vad ful du är", fastän de alltid sa att det var på skoj. Vänner som försöker dominera en, de är inte vänner. De är smuts, skit under naglarna, sådant man skall sopa under mattan. Göra sig av med. 

Men så tänker man inte, för man är rädd för att bli ensam. Och ensamhet är det mest smärtsamma som finns. Ensamhet är en känsla som kan uppstå i ett rum som är fullt med människor. Uppstår den i detta rum, då vet man att de som befinner sig där inte är någonting att ha. Vet inte hur många gånger jag fått uppleva just detta, ändå har jag aldrig vågat släppa taget. 

Men idag vet jag bättre. Idag vet jag vad som får mig att må bra, vilka jag skall umgås med och vilka jag skall släppa. Man lär sig en hel jävla del genom att umgås med "fel" folk. Inte bara om andra, utan även om sig själv. Jag personligen har blivit mycket mer aktsam. Tänker efter innan jag släpper in människor i mitt liv, tänker en extra gång innan jag kallar någon för "vän". För alla förtjänar inte det, de där små människorna som tror att de kan slå på andra utan att karma kommer och kysser dem i arslet. 

De där människorna som tror att de är så jävla stora och mäktiga, men egentligen är så sjukt jävla ensamma. Dem tycker jag på riktigt synd om. Jag vill ge en kram, en axel att luta sig mot när livet känns tufft. Innerst inne vet jag att dessa människor inte är elaka, inte vill illa. De är bara osäkra i sig själva och de ger tydligt uttryck för det genom sitt beteende. De har plats i någons liv, men inte i mitt. 

Alla förtjänar en vän. Ingen förtjänar att vara ensam. Alla förtjänar kärlek. Samtidigt, det tar kraft, tid, engagemang och en jävla massa respekt för att förtjäna någon annans. Riktig vänskap växer inte på träd, och den serveras heller inte på silverfat. 

Kram på er! 

Bitch be serious?

Jag förstår inte hur jag stått ut alla dessa år, med att göra i princip ingenting. Bara suttit hemma som ett jävla fån, varit så in åt helvetes lat, levt på mamma och pappa, pluggat upp betyg (vända på vända), varit på arbetsintervju efter arbetsintervju men alltid misslyckats så brutalt. Visst har jag försökt få jobb, det har jag, men samtidigt känner jag såhär i efterhand att jag borde ha försökt ännu hårdare. Då hade jag sluppit alla dessa år av absolut ingenting. 

Hur fan kunde jag leva så? Hur fan kunde jag vara "nöjd" (definitionsfråga)? Det enda jag gjorde, när jag inte pluggade upp betyg och sökte jobb, var att sitta på Facebook och spela diverse onlinespel. På Facebook kräktes jag mest. Klagade på alla andra, slängde ur mig dumma saker om hur hurtiga människor var och hur mycket jag hatade det. Bara för att JAG inte trivdes, för att JAG inte var nöjd med mig själv, mitt liv, min situation. För att JAG inte kunde få alla de där prylarna som alla andra hade, eftersom JAG inte hade något jobb eller några pengar att spendera. Gnäll, gnäll, gnäll, avundsjuka (inte med stil) och äckliga kommentarer. 

Idag är jag lyckligare än någonsin, det här är det bästa som kunnat hända mig. Idag är jag ingen gnällspik som måste spy galla på andra för att må bra i mig själv. Jag är jag, jag mår bra med mig själv, jag är mer självsäker och framför allt är det härligt att vara självständig. Att inte behöva leva på någon annan är en sådan otroligt knuff framåt. En frihetskänsla som inte går att beskriva i ord. Att kunna köpa det man vill ha, istället för att avundas andra, istället för att behöva be någon annan... det är skönt, skall ni veta. 

Och det känns som en självklarhet. Man mår inte bra av att sitta hemma och dega dag ut och dag in, vara beroende av andra. Klaga på samhället, kasta skit på andra eller spela datorspel hela dagarna, som jag gjorde. Det är min fulla tro, att ingen överhuvudtaget gör det. Alla behöver sysselsättning! Därför är jag så obeskrivligt glad att jag hittat min dröm och faktiskt fullföljer den i detta nu. Helt underbart! Den gör mig till en bättre person på så många vis och mina underbara vänner har hjälpt mig att hitta tillbaka till ELFRIDA. Den glada, roliga, öppna och översociala tjejen som inte tar någon skit. Som aldrig håller käften. 

Tack livet, för att du vill som jag vill! 

Mindfuckad av en dröm.

This is ze face of a tired person. Känner mig helt galet sliten idag, efter ungefär fyra timmar sömn. Hade den kanske sjukaste drömmen någonsin inatt. Någon ville mig illa och hade förmågan att kontrollera andra människor för att skada mig. Jag blev misshandlad, folk försökte dränka och kväva mig. Jag blev jagad. Och det fanns en enda person som försökte hjälpa mig, som gav mig skydd i sitt hem. Men inte ens där var jag säker. Det utspelade sig här i Visby och det hela började med att jag var på väg hem från en fest, men jag kom aldrig hem. Det var en av de mest obehagliga drömmar jag någonsin upplevt och jag hoppas att det inte är en sådan som återkommer. 

Drömmar är fascinerande. Även de som upplevs som otäcka. Jag har en dröm som konstant kommer tillbaka till mig, som liksom stannar i perioder. I den drömmen blir jag jagad av ninjas vid Djulö/Gatstuberg i K-holm. Oftast har jag en vän/familjemedlem med mig och den slutar alltid med att någon blir mördad av dessa ninjor. De är hur många som helst och i drömmen måste jag jobba sjukt hårt och vara listig för att undkomma dem. Den är så obehaglig att jag sedan mår dåligt under hela dagen. Känslan av att vara jagad och bevakad försvinner liksom inte, trots att jag vet att det inte är på riktigt. 

Galet vad drömmar kan göra med en egentligen. Mindfucked är bara förnamnet! Har ni några ständigt återkommande drömmar som gör er illa till mods? Jag älskar allt sånt här, göttar mig gärna i andras historier så bring it on. 

Molly Sandén - Freak

Molly Sandén har under de senaste månaderna fått min fulla respekt efter att ha talat öppet om mobbning. Hon har även tagit upp kampen mot skivbolagen och deras vidriga ideal. När hon kom till USA bad de henne gå ned i vikt, annars hade hon ingen framtid inom branschen. Hon har blivit sin egen, oberoende, brutit sig loss och vägrat rätta sig efter någon annan. Hon gör precis som hon vill och det gör hon otroligt bra! 

Jag älskar Molly, jag älskar låten och jag fullständigt avgudar videon. I can relate. Detta är så jävla viktigt! Jag är så glad att det finns tjejer i min ålder som vågar stå på sig, som vågar ta upp på riktigt viktiga samhällsproblem. Det är vi, unga tjejer och killar, som måste ta fighten. Så är det. Molly bidrar med denna musikvideo och den verbala fighten mot skivbolag och andra nötter som vill fortsätta arbeta för ett snuskigt och ohållbart ideal. 

Go Molly! 

Några sanna ord

Cirka 20 minuter.

Denna video är cirka 20 minuter lång. 

Det är cirka 20 minuter sanning. 

Det är cirka 20 minuter med en jobbig känsla i magen. 

Det är cirka 20 minuter med en klump i halsen. 

Det är cirka 20 minuter obehag. 

Det är cirka 20 minuter insikt. 

Det är cirka 20 minuter ilska. 

Det är cirka 20 minuter känslor.

Men framför allt: det är cirka 20 minuter verklighet som alla borde ta sig tiden att se och reflektera över. Och med alla menar jag verkligen alla. Varenda en av er! Varenda människa i hela jävla världen! Den kommer framkalla känslor och kanske kommer en del av er ifrågasätta er själva och era värderingar. Kanske kommer en del av er ångra att ni någonsin talat illa om de som inte är som ni. 

Oavsett så kan jag i princip garantera att ingen lämnas oberörd. Åtminstone så väljer jag att tro det.

Min dag i en skärmdump

Jisses, detta har verkligen inte varit en av de mest händelserika dagar i mitt liv. Har suttit med min uppsats i princip hela dagen, med breaks för mat i magen. Det är rätt chill. Jag pluggar samtidigt som jag ser Dotastreams och sitter i Skype. Då befinner jag i mitt esse och får otroligt mycket gjort. Avskyr tystnad. Det är det värsta som finns. 

Globalisering är ämnet och min avgränsning är läkemedelsutsläpp i Indien. Och herregud... människan är ibland så otroligt jävla vidrig. I just det område jag har valt att studera i Indien släpps varje dag ut 45 kilo antibiotika i sjöar/dammar/floder. Det motsvarar fem dagars försäljning av antibiotika på ALLA Sveriges apotek. Det resulterar såklart i att de som bor i området (x antal superfattiga byar) blir immuna mot antibiotika. 

Vi i västvärlden får bli friska men de i detta område skall lida. Antalet cancersjuka har ökat, hjärt- och kärlsjukdomarna stiger, de får magsår, ögonsjukdomar, kvinnor kan inte bli gravida, missfall, män blir impotenta... och vi i västvärlden knaprar piller som om det inte fanns någon morgondag, typ? Jag vet de som tar en värktablett så fort de får lite känningar av t.ex. huvudvärk.  

De fattiga blir sjuka och kan inte skydda sig mot det och vi i västvärlden får bli friska på deras bekostnad. Känns verkligen inte okej. Känns bara himla hemskt, faktiskt, och jag har blivit så jävla ledsen medan jag jobbat med detta. Läst och läst och bara velat grina av ilska och sorg. Djur, människor, växter... allt tar stryk. 

Usch... tragiskt. 

Rädda tigrarna!

Nu vill jag att alla går in och skriver under här, så att världen får ha kvar sina vilda tigrar. Det är sjukt hur vi behandlar våra oskyldiga djur. Sjukt att så många gör det omedvetet också. Handlar mat i god tro och har ingen aning om vad palmolja är och vad utvinningen av det faktiskt gör för skada. Jag har vetat om att det förstör miljön under flera år, men aldrig någonsin tänkt på att det lika gärna kan vara palmolja i det jag drar i mig, fast under kodnamnet "vegetabilisk olja". Snart vågar man inte köpa någonting av rädsla för att bli lurad och själv bidra till denna hemska utveckling och förstöring. 

Så, gå in och skriv på! I nuläget finns ca. 400 vilda sumatratigrar i Indonesiens regnskogar. I världen finns sammanlagt ca. 3200 tigrar kvar i det vilda. De håller på att dö ut p.g.a. illegal jakt och människans skövling av regnskogar etc. Vi förstör vår värld! Vi förstör oskyldiga djurs liv. De kan inte göra ett skit, men tillsammans kan VI göra mycket! Det vill jag gärna tro och hoppas i alla fall. 

Skriv på och om ni kan, snälla, snälla skänk en peng! Jag har skänkt det lilla jag kan, gör det du också. 

Hälsar, en tjej med tårar i ögonen och en klump i halsen p.g.a. all skit människan gör mot dessa oskyldiga varelser. Fan, fan, fan! 

Just nu

- Vill jag ha snö så vi får lite ljusare dagar. Det är så grått och tråkigt nu! Sedan är snö så jäkla vackert att fotografera. Lite roligare än gråa träd och buskar... #ommansägerså

- Är jag förbannad för att SD lyckats bli Sveriges tredje största parti. Vad fan är det som händer? Vill Sverige förstöra Sverige, eller vad är grejen? Det många inte förstår (förutom att de är ett högst rasistiskt parti) är att SD vill ha ut ALLA invandrare, inte bara muslimer. Men ni kan ju stå där med skägget i brevlådan sen när era invandrade pojkvänner/flickvänner/vänner/whatever inte längre får leva tillsammans med er här i Sverige. Så får ni väl hålla tummarna (om ni inte har dem för djupt intryckta i Jimmie Åkessons anus det vill säga) för att ni kanske kan flytta till dem, att samma sak inte sker i deras hemland. Äcklad, ledsen, förbannad, uppgiven. Men knappast förvånad. Det finns så jävla mycket puckon och tyvärr får dessa puckon rösta i våra val... Att vi går en mörk framtid till mötes råder det ju åtminstone inga tvivel om. Så många anledningar att vara förbannad. 

- Försöker jag andas mitt i all ilska... 

- Behöver jag pluggpeppas. Har gått runt med huvudvärk hela dagen och varit allmänt deppad. Förkylning i kroppen och ingen ork alls. Nu börjar värktabletten åtminstone göra sitt jobb så bihålorna känns rätt okej. Men att plugga med huvudvärk/bihåleinflammation/förkylning är s.v.å.r.t!

- Vill jag bara lägga mig i sängen och tycka synd om mig själv. Gå i ide. Dels för att jag inte mår bra och dels för att jag bor i ett sådant jävla idiotland. Kan fan inte släppa detta. Jag kan inte FÖRSTÅ(!) hur mycket jag än vrider och vänder på det. Det bara gnager sönder i mig och jag skulle kunna skriva en uppsats om detta! Och det kanske jag gör också. När jag kan tänka klart. Är så jävla, jävla förbannad just nu! 

- Älskar jag denna låt.

What doesn't kill you makes you stronger.

Ingen skall någonsin säga till mig vad jag skall göra, hur jag skall göra, hur jag skall tänka, vilka åsikter jag skall ha eller hur jag skall vara. No one. Att det ändå finns folk som tror att det är möjligt, well, jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Efter x antal år så borde människor ändå förstå att jag gör saker och ting på mitt sätt, speciellt i och med det faktum att jag är myndig. Sedan en lång tid tillbaka, dessutom. Vill jag lägga mig ned och sova en timme eller två efter en lång dag, utan sömn under natten, med plugg och hundpassning, då GÖR jag det. Med gott jävla samvete dessutom! Vill jag grisa i mig choklad för att det är gott, ja, då GÖR jag det. Vill jag ligga en hel dag och lukta svett i sängen framför TV:n när jag ändå inte har någonting på schemat, ja, då GÖR jag det! Vill jag gå ner i vikt, bry mig om mitt utseende, bli perfekt, söka ideal, ja, då är det mitt jävla val om jag vill ta mig dit eller ej. 

Ingen annans. Faktum och punkt. Att konstant behöva höra allt som är "fel" med mig, vad jag kunnat göra bättre och så vidare, fuck that shit! Hade det varit konstruktiv kritik, ett uppriktigt "jag bryr mig om dig", då hade jag inte varit den som sopade saker och ting under mattan. Sådan är inte jag. Men de där små gliringarna, de där små jävla orden som gör ont en liten stund men som jag sedan skakar av mig, för jag vet att det egentligen inte är en person som bryr sig... Just det här att gå in för att få andra människor att känna sig mindre... Det är så jävla fult! 

Och jag tackar för att jag är stark. För att jag fått bli stark genom åren efter att jag format min egen person, tagit in nya influenser, vågat bilda min egen uppfattning, vågat ha egna åsikter och vågat stå för dem. Vågat vara öppen, själsligt och som person. För att jag inte stängt in mig själv och lyssnat på alla de där fula orden, fula meningarna, som slinker ut bara sådär. Helt utan eftertanke men med en undermedveten mening. Och aldrig har jag fått ett förlåt. Inte förväntar jag mig att få ett heller, för stoltheten är störst av allt. 

Oslagbar och skitviktig. What doesn't kill you makes you stronger är en kliché utan dess like, ändå är det förmodligen världens bästa, starkaste och mest sanna kliché någonsin. 

Get up, stand up!

Lördag. Ledig. Skall vara glad, men är förbannad. Förbannad för att jag är så in åt helvete leds på mänskligheten. Så leds på folk som inte kan bete sig, som inte vet hur man vårdar en vänskap. Så jävla leds på att jag alltid skall vara den som kuvar sig, lägger sig ner, tar emot och aldrig får säga sitt. Det VAR kanske jag, för typ fyra eller fem år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Jag har kommit på min egen värdighet, insett att jag inte skall behöva forma mig efter andra, att det faktiskt är okej att ha egna åsikter, okej att säga ifrån, okej att vara JAG. 

Att vara självständig, inte dansa efter någon annans pipa! För det är inte JAG längre. Fuck those people who think so! Men mest av allt: fuck the old me. Fuck den där tjejen som trodde att man SKULLE kuva sig, som trodde att det var så man skaffade vänner, eller behöll de man hade. Som så blåögt trodde att det var precis just så det skulle vara. 

Samtidigt som jag vill säga fuck you till den där tjejen, samtidigt vill jag ge henne en klapp på axeln och säga att det är okej. Det är okej att växa, det är okej att ha en sådan period i livet där allt bara är fel, fel, fel, för att sedan blomma ut. Växa ifrån, växa upp, komma till insikt, inse att man är jävligt stark. Att allt det här som jag trott varit rätt har varit så väldigt fel, att det har gjort mig till en stark kvinna med fötterna på jorden. För jag har sett alla fel, jag har sett dem så nära, så nära. Det tog några år innan jag synade dessa, men jag gjorde det åtminstone.

Som en fenix som reser sig ur askan. Som pånyttfödd. Förbannad, men helad. Jag vill egentligen inte säga fuck you till de som jag kuvat mig under. Det har ju varit mitt eget val. Nej, jag vill säga tack. Tack för att ni fått mig till denna punkt i livet, där jag nu står med två fötter på jorden, rik så in åt helvete på kärlek eftersom jag lärt mig vilken kärlek som är värd att förvara och vilken som inte är det. Rik på kunskap, rik på åsikter eftersom jag lärt mig våga forma egna, rik på insikt, värderingar, självsäkerhet. 

Tack!

Min tid, min lust, mitt val.

Teknik i all ära. Utveckling i all ära. Jag älskar min dator, min mobil, min iPad, min TV... eh, allt det där som har med teknik att göra. Vi lever i ett informationssamhälle där vi dagligen matas av media, sociala medier, reklam och så vidare, vare sig vi vill eller ej. Det stör mig egentligen inte speciellt mycket, det har blivit en del av vardagen som jag lärt mig acceptera; that's just how it is. 

Men på något vis verkar detta även ha fått inflytande på kontakt med andra människor. Just det här att man ständigt skall vara tillgänglig. Det ska gå snabbt, man skall vara på hugget. Man ska svara i telefon efter första signalen, man ska svara på Facebook så fort det plingar till, man ska svara på SMS helst en sekund efter att tonen ljuder, man ska svara i Skype... jämt och ständigt, annars är man en dålig vän eller helt enkelt en jävligt dålig medmänniska. Allt skall hela tiden ske på andras villkor och helst skall man vara trevlig, fastän man kanske inte alls känner för att vara det just då.

Jag hade en vän på Facebook för några månader sedan (borttagen, raderad, skitjobbig och allmänt gnällig, det var inte speciellt komplicerat att trycka på delete, om man säger så) som skrev typ "ni som inte svarar i telefon när man ringer eller skickar SMS, fuck you". Men vad är det som säger att man bestämt måste svara i telefon eller dra iväg ett SMS så fort någon annan bestämt sig för att göra det? Jag personligen orkar inte alltid svara i telefon, pallar inte alltid skicka SMS eller vara social. Ibland har jag helt enkelt inte tid, ibland har jag ingen lust. Jag har ett liv utanför det här med datorer och telefoner, believe it or not liksom. 

Och vet ni vad? Det är faktiskt okej. Det är okej att inte vara tillgänglig tjugofyra timmar om dygnet. Det är okej att skita i Facebook ibland, när man inte känner för det eller när man inte har tid. Det är så jävla okej! Jag vill verkligen slå ett slag för detta! Våga vägra telefonsamtal, våga vägra SMS, våga vägra Facebook, våga vägra mail! 

Det är MIN tid, det är MIN lust, det är MITT val, ingen annans! Jag har så väldans svårt att förstå varför folk skall bli tjuriga, förbannade eller irriterade över detta? Jag svär, det är så många i min vänlista som har skrivit om detta och ibland känns deras inlägg nästan hatiska. Det är läskigt att vi idag inte skall få bestämma över vår egen tid och välja våra prioriteringar, för det är faktiskt just exakt så jag känner. Men jag vägrar vara en slav under någon annan, jag vägrar prioritera bort sådant som jag tycker är viktigare för ett sketet telefonsamtal som jag inte känner för, eller ett sketet meddelande på Facebook som faktiskt kan vänta till dagen efter då tiden finns.

Jag menar alltså inte att man skall ignorera människor, jag menar bara att det är viktigt att faktiskt få bestämma över sin egen tid och göra sina egna val. Givetvis skulle jag svara på ett SMS/telefonsamtal om det var en vän till mig som mådde dåligt, då skulle jag ta mig tiden, men man får försöka sålla ut vad som känns viktigt och inte när tiden faktiskt inte finns. Skall folk tjura ihop för att detta är mitt val, skall de ge mig ett "fuck you", well, guess what guys, I have one for you aswell:

Mirror, mirror on the wall...

Det är inte ofta jag stör mig på människor eller känner för att klaga på dem. Lägger gärna min högst dyrbara energi på någonting annat. MEN(!) ibland får jag bara nog. Som ikväll till exempel. Tycker det är gnäll, gnäll, gnäll och återigen gnäll på hela min Facebookwall!

Och VISST, jag gnäller också ibland. Speciellt när jag tycker det är tufft i skolan och helst skulle lägga mig ned i en enda pöl. Men det finns liksom de som BARA gnäller på Facebook. Folk som inte gör annat än slänger ur sig skit. Speciellt irriterad blir jag på folk som slänger ur sig skit om andra människor. Och de som skriver kryptiska statusuppdateringar!

"Alltså hur kunde han göra sådär mot mig!" eller "Jag är så jävla förbannad på dig, din skithög! Brinn i helvetet!" eller "Jag vill aldrig mer se dig din idiot" eller "Åh, jag tycker så synd om dig, du kan inte vara lycklig". När man sedan frågar personen vad det är som har hänt (eller om någon annan kommenterar statusuppdateringen), vem han/hon snackar om, vad får man för svar då? "Jag vill inte prata om det" eller "ingen speciell". Every.fucking.time.standard!

MEN NÄHE?! Du la just upp en statusuppdatering som bara kokade av ilska, men du vill inte prata om det?! Du bara kände för att lägga upp det där inför alla dina 400 vänner på FB, men att prata om det går då bestämt INTE! Det vore ju sannerligen konstigt.

Jag fattar inte. Ärligt talat. Jag förstår inte. Vuxna människor som sitter och håller på såhär? Så som jag höll på när jag var kanske 15-16 bast och hade noll självkänsla. Då tyckte jag det var skithäftigt att hålla på sådär. Då tyckte jag det var skitkul att rikta mina aggressioner mot människor och hoppas att de skulle ta åt sig, för då kanske JAG kunde få känna mig lite häftig en stund. Kryptiska meddelanden på Lunarstorm eller Bilddagboken var the shit for real, det var det fräsigaste som fanns och helst skulle man slänga ur sig ett par tio stycken om dagen. Då var man riktigt hipp!

Tyckte man själv, i alla fall. 

Men hur häftigt är det egentligen att göra sådär? Nja, inte speciellt jättehäftigt, va. Ofta så slänger dessa människor ur sig påståenden om att andra människor inte skulle vara friska, att de människor de skriver om inte skulle ha mycket till liv eller att de skulle vara extremt olyckliga. Ironiskt, i min mening. 

Mycket ironiskt.

MEN, nu tänker jag släppa det här och sluta gnälla på de som gnäller. Var bara tvungen. I just had to, since I'm too cool for school. Men sluta gnäll på människor på Facebook för i h.e.l.v.e.t.e! Peace out and I wish you a happier life from now on. <3 

Du skall inte tro...

Jag blir så jävla trött. Trött på jantelagen alltså. Blir alldeles matt i kroppen och vet inte om jag skall skratta eller gråta. Ingen skall vara bättre än någon annan i långa landet mellanmjölk med falukorv och vita husknutar. Denna mentalitet är bara så jävla sjuk att jag vill lägga mig ned och SKRIKA, SPARKA och bara... 

AAAAAAH! Mosa in ansiktet på alla fuckade individer! 

Och vi är för få som tycker att detta inte är okej! Det finns på riktigt folk där ute som tycker att det är dåligt att kunna köpa tjänster. De som köper tjänster är "bortskämda" och dåliga människor, för man skall ju inte utnyttja andra och det är ju så synd om de som måste städa i hens hem eller bädda hens säng. Det är så synd om den människan som har ett jobb att gå till varje dag och en lön att betala hyra, mat och annat nödvändigt med. Verkligen. 

Men NEJ, NEJ OCH NEJ! Det är bara så fel att vi skall tycka att de som har råd att köpa dessa tjänster är bortskämda. De betalar någon annan för att slippa göra det som hen kanske inte vill, inte hinner eller kan göra. Och det är fel?! Folk förstår inte att alla dessa tjänster som kostar pengar försörjer familjer! De förstår inte att hen betalar dessa tjänster för pengar som hen har tjänat själv, på eget bevåg. 

Så varför är det sådan jävla tabu att t.ex. anställa en städerska i Sverige? Borde det inte vara lika tabubelagt att anställa en målare, rörmokare eller en elektriker? För det kan vi väl göra själva, eller? Om jag hade kunnat anställa en städerska hade jag gjort det. Vem fan vill egentligen städa? Jag vill inte det i alla fall. Jag hade mycket hellre låtit någon komma hit och städa upp min skit, men jag har inte råd. Det betyder inte att jag missunnar andra detta. 

Men det är just det som är grejen. Har vi inte råd med någonting så beskyller vi gärna andra, vi berättar gärna för andra hur otrooooligt dåliga de är som människor för att de inte städar själva, samtidigt som vi vet att vi säkerligen hade betalat för att slippa de där jävla dammråttorna om vi bara hade haft råd. Kalla det jantelag, kalla det avundsjuka, kalla det vad fan du vill - det är fel! Vi borde inte ens bry oss. Vi borde bara glädjas att det finns ett kretslopp. 

Hade vi inte haft dessa människor som är beredda att sälja tjänster hade vi haft betydligt högre arbetslöshet och välfärden i Sverige hade sett bra mycket mer annorlunda ut. Den hade varit ännu sämre! De behövs och de tillför sitt. Ironiskt nog är det oftast människor som är så trötta på arbetslöshet och samhällssystemet i Sverige idag som är bittra och klagar på detta. Borde inte de vara glada om några?

Jag fattar fan ingenting och har huvudet ut och in just nu... 

"Åh, så söt, klappa?"

Jag bli så.jävla.ledsen när jag ser och läser detta! Riktigt, riktigt ledsen med en klump i halsen och tårar i ögonen. Tjejen har förlorat sin bästa vän p.g.a. rasfördomar. Polisen har handlat in åt helvete fel och det gör mig så förbannad! 

Jag och mamma pratade om fördomar angående hundar igår. Zac är väldigt bitig vilket är förståeligt eftersom tänderna kliar och han är valp. Han är såklart inte aggressiv(!) men som sagt väldigt nafsig och envis. När vi möter folk på gatan hör man (varenda gång, utan undantag) "guuuud vilken söt liten en, får man hälsa?". Såklart de får hälsa, såvida Zac inte markerar att han inte vill. När Zingo fortfarande fanns i livet och vi gick ut på våra promenader var han "läskig", "stor" och "svart". Man skyggade undan istället för att hälsa. Varför? Jo, han var just stor, svart och väldigt jävla glad. Han älskade människor och gjorde aldrig någon något ont! Never! 

En hund med mer kärlek rinnandes i ådrorna har aldrig funnits. Han var verkligen kär i allt och alla, han älskade att bli kliad och han älskade att kela. En stor knähund. Men detta såg inte folk. Folk ville inte förstå detta. Allt de såg var en stor svart hund, med stora tänder som han ju faktiskt kunde använda till preciiis vad han ville. Vem vet vad den där skulle kunna hitta på, typ.

Zac är också en liten keloxe, han är speciellt kär i mig, men han är verkligen envis med att bitas. Zac ses som en sällskapshund, en söt liten kille som det är fritt fram att gosa med. MEN vad är det som säger att Zac inte kan bli farlig? Han kan, likväl som VILKEN RAS SOM HELST, bli aggressiv och farlig för sin omgivning! Det är ju upp till oss som ägare att forma honom!

Preciiiis som vi gjorde med Zingo! Världens snällaste, finaste, goaste, underbaraste hund som inte hade annat än kärlek och bus inom sig. Det är alltså vi, ägarna, som har ansvar för hurdant våra hundar skall bete sig i framtiden. 

Att vara hundägare är ett heltidsjobb, i princip. Det är ingenting man "bara gör", det är en livsstil. DU måste vara beredd att engagera dig, både psykiskt och fysiskt. DU, och ingen annan, formar DIN hund till den hund DU vill att H*N skall vara! Simple as that!

Nu skall jag gå ned på nedervåningen och fostra min hund. Min lilla hund som tror att han är en stor hund. Därför är det exakt så jag skall se honom; som en stor hund. De behöver lika mycket uppfostran som de "stora, svarta hundarna med stora tänder". Believe it or not, people! Believe it or not...

Generalisera mindre!

Jag förstår inte vad det är som händer i Sverige just nu. Jag kan för allt i världen inte förstå vad dessa personer tjänar på att vandalisera såhär som de gör. Jag talar såklart om Husbyincidenterna. Eller ja, inte enbart Husby är ju drabbat. Andra förorter till Stockholm är ju också drabbade, samt områden i Malmö och nu ikväll Örebro. 

Bil efter bil, polisstation efter polisstation, skola efter skola... never ending story. Det bara brinner. Och ingen förstår varför eftersom det inte finns någon förklaring till denna dumhet. Det är helt enkelt bara fel, fel, fel! Onödiga handlingar som tydligen skall hjälpa dessa arbetslösa ungdomar att få jobb, men förstår de inte själva att de är förlorarna i detta? De och skattebetalarna. Samtidigt som de förstör rent ekonomiskt sätter de skräck i oss som är oskyldiga i detta. Det är inte annat än hemskt. 

Någonting annat som också känns väldigt tråkigt är att detta ger Sverigedemokraterna än mer vatten på sin kvarn. Istället för att fokusera på det verkliga problemet (idioter som vandaliserar av egen fri vilja) väljer man att fokusera på "invandrarproblemet". Alltså vilken hudfärg och härkomst dessa personer som vandaliserar har. Det ger utrymme för så otroligt mycket rasism och hat att jag blir spyfärdig. Denna generalisering gör mig ledsen. Precis som det inte finns någonting som berättigar dessa händelser finns det ingenting som berättigar ett "vi" och "dem". Precis som dessa händelser inte gör någonting bättre för de som valt att göra såhär, gör ett "vi" och "dem" ingenting bättre. 

Jag kan såklart förstå att det uppstår ilska, frustration och rädsla i ett läge som detta. Jag känner allt det där, tro mig. Men jag känner ilska mot de som är skyldiga, de INDIVIDER med fri vilja som har valt att förstöra. Inte deras hudfärg och härkomst - det känns irrelevant! Det verkar som om svensken gärna tror att ALLA invandrare står för det som händer och därför drar man gärna alla över en kant. Det är sannerligen absurt. 

Vi är alla människor! Känn hat, känn ilska, känn frustration, bli förbannad, skrik ut(!) men se för i helvete INDIVIDEN, se MÄNNISKAN du känner allt det där mot! Dra för guds skull inte alla över en kant, det tjänar ingen på! 

Titta här t.ex. Hittade denna bild på Facebook ikväll. Den gjorde mig verkligen genuint glad! Vi behöver fler människor som dessa killar! Fortsätt sprid er kärlek, det är verkligen guld värt. Respekt! Nu hoppas jag att folket i Husby (och övriga drabbade förorter) fortsätter grilla korv och skapar gemenskap. Tänk så mycket finare det hade varit. Håller tummarna här att all denna skit snart är över, att de som är skyldiga får sina straff och tänker på er som bor i drabbade områden. 

Ps. Om DETTA är sant så spyr jag fan PÅ RIKTIGT! Fyfan... Ds. 

Fuck cancer!

Cancer är hemskt. Unga människor som får cancer är hemskare än hemskt. Det är hjärtskärande, minst sagt, när unga människor tvingas gå igenom denna process och inte veta om de någonsin kommer bli friska eller ej. Att inte veta om man skall få vinna eller försvinna. Jag blir så otroligt ledsen när jag läser om cancerdrabbade. En blogg som speciellt berör är I kroppen min. Läs och bli berörda. 

Jag har en kusin vars dotter dog i cancer endast fyra år gammal. Hon hann inte med mycket här i världen och det gör så ont inombords när jag tänker på detta. Det är så orättvist! En oskyldig liten flicka, endast fyra år gammal, som inte gjort någon ont, som hade hela livet framför sig drabbas av cancer samma stund som hon möter världen... det finns ärligt talat ingen rättvisa. Nu vilar hon i frid och jag hoppas att denna lilla fina flicka har många vänner där hon befinner sig. Hon var söt som socker. 

Jag antar att många redan känner till Ung Cancer, vad de gör, vad de har gjort och vad de jobbar för varje dag. De sliter som djur för att göra livet lite lättare för drabbade ungdomar. Så idag dök jag över en hemsida med t-shirts där alla pengar går till just Ung Cancer. Ni hittar den HÄR. Ni får en snygg tröja samtidigt som ni stöttar en väldigt bra organisation, bättre än så blir det inte. Eller jo, det bästa vore förstås att utrota denna vidriga sjukdom, men där är vi tyvärr inte riktigt än. I framtiden önskar jag i alla fall att det blir till verklighet!

Till dess: 

Det går segt men det går

Det går satans segt med promenaderna. Jag tar en promenad om dagen, minst, och jag börjar känna på jeansen att det lönar sig (jag kan alltså andas när jag använder dem nu...). Hittills har det varit omkring en halvtimme om dagen som minimum men idag kände jag för att öka lite och köra 45 minuter. Which I did (glömde pausa Runkeeper på ICA, haha) och det gick bra! Big, big, big mistake dock att gå ned till hamnen här i Visby... Ni som någon gång har varit här vet att backen/backarna där är helt sinnessjuka att ta sig upp för. Ner går ju bra men så tänker man ju liksom inte på att man måste upp igen... 

Jag gick omkring 5km idag på tom mage. Not a great idea. Imorgon får det bli en promenad med mat i magen så man slipper yrselkänslorna. Sista biten hade jag lite panik faktiskt och det var riktigt otäckt! Trodde jag skulle säcka ihop där ett tag. 

Jag är i alla fall sjukt stolt över mig själv! Det är så jäkla kul också när man börjar märka av ett resultat. Jackan sitter lösare och jeansen med. I love it! Nu är det bara att fortsätta käka nyttigt, skippa godiset och ta dagliga promenader så kommer jag vara i toppform om något år!

Godnatt på er och ett skepp peppkramar kommer lastat! <3